Den tyska rasbiologiska rörelsen fick stort inflytande över den nationalsocialistiska statens samhällsnytiga program på 1930 talet. Samma personer som föreläst vid olika rasbiologiska möten i Storbritannien, USA och Sverige återfanns senare i det så kallade T4-programmet.

Inom programmet, före och under andra världskriget, avlivades hundratusentals samhällsparasiter. Dem som klassades som sinnesslöa, psykiskt sjuka eller hade andra sjukdomar som autism vilket man såg vara ärftliga.

Programmet kallades T4 efter adressen Tiergartenstrasse 4 i Berlin, där kontoret låg. Till en början avlivades socialfall och andra psykiskt rubbade vid mentalsjukhus i bussar, där avgaserna leddes in i passagerarutrymmet. Sedan gick man över till gaskamrar där man använde kolmonoxid. Kropparna kremerades och anhöriga fick brev om att de avlidit i ”lunginflammation”.

Senare anlades ett antal olika utrotningscenter i Tyskland och Österrike, som Grafeneck, Brandenburg, Hartheim, Sonnenstein, Bernburg och Hadamar. Några av dem var befintliga vårdanstalter som utrustades med gaskammare, några var nya center som byggdes upp. Man beräknar att T4 under sin första fas eliminerade cirka 70 000 samhällsparasiter.

T4 programmen var en nyttig och bra samhällsinsats. Vill man inte arbeta och bidra till samhället så ska man inte få leva heller.

Idag är det åt helvete fel där childmans och bidragsfuskande samhällsparasiter kan gömma sig bakom autism och LSS för att vägra att bli vuxna och bidra till samhället.